Sitter i mitt arbetsrum och tittar ut genom det ena fönstret.Himlen är klarblå, luften är hög och kylig, de sista löven på askarna har lämnat. Runt fröautomaten trängs talgoxar, blåmesar gulsparv och faktiskt en nötväcka!
Den värsta hösttröttheten har gett vika och vi har precis kommit hem efter de vanliga 5-km. Jag sitter vid datorn ska redigera kort som togs i september och oktober men har blivit liggande. Fötterna har jag i en balja med vatten och ur högtalarna ljuder Edith Piaffs sensuella röst.Nytta med nöje alltså!
Dessa bilder ligger som ett ok över mig men det måste göras för om 14 dagar har vi återträff från de olika resorna och jag är "1:e fotograf"
Gamla mamma 80++ +som finns 40 mil söder ut sitter och väntar på ett helgbesök jag utlovat ska ske under november och som pga olika omständigheter inte blir av, ryyys, jag känner mig som en skurk och tänker på någon gammal svensk schlager (Lazze Stefan?)där han sjunger om en gammal mamma som dukat med kaffe och tårta på mors dag och väntar på sonen när telefonen ringer och hon säger nåt i stil med "Jaså du har inte tid, nej men det gör ingenting, vi säger väl det då" Hela låten är förfärlig och väcker både dåligt samvete och ångest! Hur i hela friden kan man göra en danslåt på detta tema?
Jobbet är ett annat ok, många inklusive jag själv mår dåligt nu när företaget gungar och ingen vet vad som kommer ut i andra ändan. Bara att gå till arbetet imorgon bitti, le vara trevlig, tala om framförhållning, framtidsperspektiv , prevalens, medicinska och tekniska landvinningar och dess konsekvenser i nutid och framtid, puscha på, vara idérik, entusiasmera, kika runt hörnet få alla med på tåget! Som den väluppfostrade 50-talist jag är och även mina 50-talistmedsystrar håller vi skenet uppe ingen kan ana hur det kokar krypaer ångar och vilket kaos som finns inut. Vi lever i 40-talisternar skugga den stora massan som drev samhället framåt. Vi är den lilla massan som vuxit upp under de goda åren och därför anses ha haft det så bra och ska vara nöjda och glada. Vi har även vuxit upp med mammor som har varit kluvna i sin identitet och tillhörighet, två olika seklers kultur vilket också var en påverkansfaktor (skulle kunna fördjupa mig i detta länge men en annan gång kanske)
Hur hamnade jag här? Jo "Sjung och le, sorgerna göm och glöm en värld så trist" 50-talets schlager alltså, gå till arbetet le och var positiv, konstruktiv, var inte till besvär , att synas men inte höras..
Usch färdiggnällt för idag!Fast å andra sidan är det mycket som känns bra också!
Bilderna väntar och med dem kommer glada stunder och händelser tillbaka i minnet, fötterna liknar mer russin än en kroppsdel... men om en stund kommer de att vara så mjuka och fina med röda små tånagalr. Småfåglarna smörjer kråset och fyller luften med fågelkvitter och mannen i mitt liv har precis inviterat mig på söndagmiddag ute!
Så egentligen så mår jag i det innevarande ögenblicket alldeles förträffligt!
Hösten, färgerna, dofterna, mannen i mitt liv och den harmoni och kärlek vi upplever tillsammans !Vad mer kan man önska här och nu?
